Som faktiskt inte hjälper
Det är inte helt ovanligt att vi får höra den frasen. Oftast följs den av meningar som, var inte ledsen du kommer att träffa en ny, var inte ledsen du kan köpa en ny hund och liknande.
Problemet med dessa råd är att de inte hjälper. Det är intellektuella kommentarer på ett känslomässigt problem.
Att försöka få de kommentarerna att bli läkande för oss är att använda fel verktyg. Det är som ätt klippa gräset med en snöslunga. Det fungerar inte.
Jag har mött många människor som, när jag frågar om de varit med om någon förlust, snabbt kan komma på en smärtsam upplevelse som ligger långt bak i tiden. Känslorna kring den händelsen kan många år senare vara starka och väcka olika känslor som ilska, saknad och ledsenhet.
Det visar att det inte är tiden i sig som läker såren utan vad vi gör under tiden som är avgörande. En obearbetad sorg förändras inte av att tiden går. Den kan klinga av men återuppstår då vi kommer att tänka på eller pratar om förlusten.
Att ersätta förlusten betyder att skaffa något nytt. Problemet blir när vi inte har tagit hand om sorgen över den förlust vi varit med om innan. Varje förlust behöver tas om hand var för sig. Risken är att allt det som inte är omhändertaget i den förra förluster, tar vi med oss in i det nya.
Vår sorg väcker sorg och smärta i de vi möter. Att se någon annans tårar kan väcka liv i de förluster jag själv har obearbetade inom mig. Rådet en sörjande kan få är……stanna hemma tills det känns bättre. Rådet kan tolkas som…..stanna hemma tills du mår så bra att vi inte behöver se din sorg.
Att vara stark för andras skull är vi många som övat länge på. Det är något naturligt att vi vill trösta och stötta en annan människa som har det svårt. Problemet blir när det är vi själva som hamnar i en förlust. Hur kan vi trösta oss själva?
Att ta sig för att göra saker när vi är i sorg är bra. Att röra på sig och vara i välkända sammanhang är viktigt. Men när sysselsättningen i sig blir det vi använder får att hålla oss undan från sorgen, hjälper den inte. Vi gräver ner oss i arbete, vi tränar sju dagar i veckan eller gör något annat för att slippa känna det vi känner. Problemet är att det bara distraherar oss. Det gör inte något åt grundproblemet, dvs förlusten av ett välkänt livsmönster.
Vi behöver bearbeta de förluster vi varit med om vilket innebär att vi tar hand om effekterna av det vi varit med om istället för att låta det vi varit med om ta kontrollen över oss och vår lycka.